DK

“VIEW” – pladeanmeldelse af Nicolai Gideon

Melankoli er ikke en følelse af håbløshed og tristesse. Den er rummet, hvor mennesket indfinder sig med sig selv i refleksiv egen-accept. Nogenlunde sådan beskriver Tom Sonntag hensigten og drivkraften bag ved hans seneste og femte album “View”, som er udkommet i maj 2017. Her bliver vi taget med på en rejse ind i et univers, der genlyder af Nordens høje og sorte, stjerneklare nat, hvor menneskene lever i respektfuld sameksistens med den natur, de er vokset ud af, som de lever i og lever af i en gensidigt betingende dans og vekselsang.

Instrumenteringen på albummet består af piano, harmonika, guitar, cello, tværfløjte, percussion og bas, og der er arbejdet med lydscenarier, både elektroniske og optagelser fra hverdagssituationer med mennesker — både store og små. Der er både instrumentale numre, hvor der bliver givet god tid til at lade klangrummene stå som store åbne landskaber, og der er sang, både med og uden tekst som bevæger sig i retning af samiske joikende besværgelser, hvor der samarbejdes med overjordiske kræfter, vi knap nok forstår, men som slynger sig lydløst og indtrængende ned mod jorden, hvor vi står og forstummede lader os indhylle i nordlysets overvældende kraft.

Tonen på albummet er søgende og afventende. Der er nærmest tale om en musikalsk sansning af verden og menneskets indfældethed i den, uden intentioner om at aftvinge fortolkninger eller forklaringer. I nummer efter nummer udfolder sig en meditation og indøvelse i modtagelse af virkeligheden i sin overvældende såledeshed og en invitation til at blive ét med den i tid og sted — nu og her.

Der er således ikke lagt op til hygge-muzak og ligegyldigt fraserede floskler. Der er kæmpet med det musiske udtryk. Der har fundet en bemægtigelse sted, og skal man kunne mærke dette, må man selv sætte sig for at bemægtige sig virkeligheden bag overfladen i musikken. Ikke at der er tale om svært tilgængelige fraser eller harmonier — udtrykket er sådan set letforståeligt nok og kræver ingen særlige forudsætninger eller manualer. Men nøglen til tilegnelse af musikken ligger i musikken selv, og skal man få øje på den, skal man beslutte sig for at lytte koncentreret, for at den lukker sig op.

Og det gør man så — venter.  Og så gør den det — lukker sig op. Og så står man dér midt i håbets gigantiske melankolske katedral, hvor mennesket forener sig umærkeligt med resten af verden i vægtløs gensidig accept.

SE

“sonn” – recension av Anders Storbacka

sonn” SONNCD04

Producent: Tom Sonntag

Helgjutet konstverk

I min CD-spelare snurrar en skiva. Jag lyssnar, läser det medföljande texthäftet, begrundar konvolutets fotografi av ett fjordlandskap i blått, svart, vitt och grått. Vad döljer sig mellan dessa pärmar?

Vatten. Nortid. Hymn. Tom Sonntag, välbekant musiker från vårt landskap, numera bosatt i

Köpenhamn, har gett ut sin fjärde CD ”sonn”. Det musikaliska innehållet på CD:n förvånar egentligen inte, Tom och hans musik är bekanta sedan många år. Speciellt hans första CD ”vatten” har i vår familj tålt mycket slitage. Att upphovsmannen lagt sin själ i detta är helt uppenbart. Den som producerar en skiva måste själv fatta beslut om vartenda kommatecken. Det gäller också att inte säga för mycket, lyssnaren skall inte berövas upptäckandets glädje. Här har Tom lyckats fullständigt. Denna CD öppnar sig långsamt, lyssnaren får själv göra sig en bild av innehållet. Den sista av de fyra korta textraderna på konvolutets baksida understryker också detta: ”obesvarade frågor”.

De fjorton låtarna bildar tillsammans en slags musikalisk resa genom ett nordiskt landskap. Vi börjar i norr. Spår nr 1 Balajoy är en jojk. Jag undrar var pärmbilden är tagen. Norra Norge? Färöarna? Spår nr 3 heter Norrsken, här hör man lapptrummans dova dunkande. Redan i CD:ns andra låt Vingen framträder till all lycka ett utmärkande drag för hela skivan: man hör de olika medverkande intrumenten mycket tydligt. I sitt ”Tack till” har Tom speciellt nämnt Frank Birch Pontoppidan som gjort CD:ns masterband. Med allt skäl. Hemma i vår bokhylla finns CD-skivor där trummisen tillåts dominera hela ljudbilden. Och detta på skivor med långt mera berömda artister än Tom Sonntag. Musiken i Mitt fönster och Ögon ”svänger” bra. Ordningsföljden på låtarna är också väl genomtänkt. Den musikaliska variationen är stor – Tom har inte komponerat samma låt fjorton gånger. Läckra ljudeffekter får vi höra i t.ex. Dag och natt och Diket. Min favoritlåt Nyckelpigan på spår 11 bjuder på ett intressant arrangemang. Detta är en av skivans få låtar utan text. Överhuvudtaget är arrangemangen utstuderat noggrannt gjorda. Spännande harmonier. Det måtte ha tagit lång tid, krävt oerhört stor koncentration och en vilja av stål att åstadkomma detta. Redan i Toms tidigare skivor har jag konstaterat att han har sin egen personliga stil att göra musik. Får jag frågan vilken annan tonsättares musik Toms liknar, vet jag inte vad jag skall svara.

Tonsättare, textförfattare, arrangör och producent är alltså ingåbon Tom Sonntag. Till sin hjälp har han haft en stor vänkrets och medarbetarstab. Bland dem vill jag speciellt nämna Poul Poclage. Han står för inte mindre än trummor, körvokal, panflöjt, akustisk gitarr, vissling och diverse andra effekter. Övriga instrument på skivan är cello, el-bas, el-gitarr, violin, altviolin, kontrabas och flygelhorn. Toms far Rolf Sonntag medverkar med dragspel, och hans syster Camilla Sonntag-Backman med recitation, mycket fräscht! Tom använder sin röst mycket mångsidigt, ibland är tonbildningen rentav kärv. Finns här en medveten tanke? En viss råhet i intonationen kan avsiktligt understryka musikens karaktär. Har man liksom Tom bott åratal i Danmark kunde man vänta sig en dansk accent på uttalet. Men icke. Däremot hörs västnyländskan ännu tydligt. Jag tillåter mig att dra på smilbanden.

Denna skiva har inget bäst-före-datum. Låtarna beskriver ofta möten med människor i olika åldrar. Ur texthäftet: ”Barnet, barnet och Den Gamla. Tror på varandra”, ”En gammal kvinna kommer gående mot mitt öppna fönster”, ”Står här, framför dig, du gamla man, med blanka ögon”, ”Nu lever jag igen, i barndomens sorgfria glädje”. Skivan fungerar visserligen bra som bakgrundsmusik, men ett koncentrerat lyssnande ger mycket mera! Den som har denna CD har egentligen mer än en CD, den har ett konstverk, en mångtydig musikalisk bukett med fjorton sinsemellan olika blommor, bildande en tilltalande vacker helhet.

Anders Storbacka